Ja dessa ord har etsat sig i min själ.

Har aldrig insett vad de betyder förrens i denna relationen jag är i nu.

Jag trodde man bara kunde känna sig ensam när man var singel.

Men nu när jag blivit lite äldre förstår jag hur fel jag hade..

Ska nu berätta för dig hur det kan se ut, hur du kan känna dig och hur du kan bli behandlad.

Allt kan se olika ut för alla såklart! (:

Du lever med en person som "är kär i datorn"  Du själv gillar att "vara ensam" men du är en känslig person och behöver kanske bekräftelse oftare än han. Du söker hans blick, hans närhet, hans ömhet, men han möter dig inte alls där, utan blir arg, tycker du är jobbig. Han vet allt, han vet hur du är som person, du vet att han är såhär med. Men ofta blir situationerna i er relation såhär. Du vill ha kärlek från honom----> han blir arg på dig.

Detta är kortfattat hur det är för mig.

Och det går inte att prata med honom om det längre, för då blir han arg och sur.

Så vad gör man då i en sådan situation?  Det är en supersvår fråga, och jag vet själv inte svaret.

- Vad gör man när man känner sig ensam i en relation med någon man älskar?

Detta är första inlägget.

Och vet knappt vart jag ska börja eller vad jag ska säga.

Jag har alltid haft lätt till orden, ända sedan jag var yngre och gick på grundskolan.

Vet inte om det är någon som känner igen sig i detta, men ni vet de där personerna som blir lättare såkallade "mobboffer" i skolan? De som kanske är lite udda i beteendet, kanske ser lite annorlundare ut än "vanliga" människor, de som kanske är lite introverta och inte vågar ty sig till nya människor lika snabbt som "vanliga" människor? 

Jag var iallafall en av dessa personer, man kan nästan säga att jag är likadan idag.

Har svårt att ta in nya människor i mitt liv.

Kanske det har med min introverta personlighet att göra.

Kanske det har med att göra hur många gånger jag blivit sårad och sviken av andra människor, att det har gjort att jag inte riktigt vågar eller orka ta in fler personer, för att de personer jag har, tar ändå upp all min vakna tid förutom de sysselsättningar jag har i livet?

Who know's.

Det enda jag vet är att jag var en av de utstötta i grundskolan, och jag blev det lättare mobboffret.

Den personen man skrattade åt bakom ryggen på.

Den person, man tryckte upp hårt mot tegelväggarna så fort man gick förbi.

Så det kanske är lättare att sätta på sig den rollen som vuxen nu med?

Jag vet att jag är den där tysta typen på jobbet och i skolan till exempel, och vissa kanske har svårt med sådana personer som mig. Den där tysta typen, som hellre analyserar i sin tysthet, än att skrika ut vad som kommer upp i huvudet, rätt ut.

Jag vet att vi har ett sådant exempel nu i skolan förresten.

En sådan person som bara "skriker" ut svaren på frågan som läraren har, utan att tänka på vad hen har sagt. Och problemet i detta läget är dock att det stör oss andra som måste ha en stund på oss att tänka. (jag menar inte att klaga på lärarna nu, för de är duktiga på sitt jobb och gör sitt bästa i detta läget) men det har gått från Januari, tills nu, och inget har ändrats. Så jag och min vän gick till vår mentor och berättade situationen, just för att kanske både hjälpa personen som "blurtar" ut svaren direkt och för att hjälpa vår och andras skolgång. ( Vi läser till undersköterskor). Vår mentor verkade bli mera arg på oss för att ha sagt detta. Hon fick mig att känna iallafall som att vi "pratade skit" om denne person.

Så vad gör man då i en sådanhär situation?

Det är en fruktansvärt bra fråga.

Och i detta läget är det väl bättre att vänta ut, Någongång måste ju denne person sluta före oss med tanke på att hen började innan oss?

Låter fruktansvärt hemskt, men så hoppas jag iallafall.

I övrighet, utbildningen som undersköterska var det bästa jag kunde gjort hitills.

Man lär sig oerhört mycket om människans tänkande, varför vi agerar så som vi gör och om olika teorier etc.  Väldigt kul och lärorikt!

Så för nu, tackar jag för mig och..

Fortsättning följer...  (: